Svammeltankar

[Blue Qogoti]

Hej,

jag har aldrig gjort det här förut, alltså att försöka skriva ner vad jag tänker där helt okända personer kan läsa det. Trots att jag har vart in och ut i vården sen jag var 13 (33 i skrivande stund) tycker jag det är oerhört svårt att hitta orden. Just nu känner jag en stor tyngd över mig, när jag tänker framåt ser jag inget ljus och när jag tänker bakåt undrar jag, vart försvann han? Den killen som för en 10-15 år sedan hade lite kontroll, eller, jag tror iallafall det. Det enda jag vet om honom är det jag ser på gamla foton. Har knappt minnen som känns verkliga, det är som om jag läste en bok om en kille med mitt namn och mitt liv, men det är inte på riktigt.

Nu har jag suttit här i en timme och skrivit om mig själv, mitt liv, varför jag kom hit inatt och diverse tankar, men jag raderar alltihop efter jag skrivit ut det, varför gör jag det? Inte ens som anonym vågar jag berätta, inte ens som anonym kan jag stå ut med skammen att må dåligt. Varför ska det ens vara skamligt, det är väl inte mitt fel? Eller är det?

Det finns så mycket att berätta egentligen, jag skulle kunna skriva en bok om jag inte var så jävla patetisk. Jag har vart med om mycket, jag har gjort mycket, jag har kanske tillochmed en del vishet att dela ut, men det är något som blockar mig, och jag börjar svamla. Fan. Detta är inte särskilt sammanhängande men det har varit givande, för mig. Jag hoppar inte i älven inatt.

 

[Olive Hojoco]

Hej!

Du är väldigt modig när du skriver här. Och du behöver inte skriva allt på en gång, dela med dig när du känner för det, och vad som känns för stunden.

Att dela med sig kan ju lättna oerhört. Många som läser och bryr sig, du behöver inte känna skam alls.

En rad i taget, lycka till.

 

[Blue Qogoti]

Tack,

Haha, trots att jag kände mig oerhört lättad efter att ha fått skriva lite hade jag även ångest hela natten efteråt. Jag är verkligen ovan vid att prata om mig själv, med mina vänner är jag en “lyssnare” och talar sällan om mina egna problem eller känslor. Jag har inte haft en terapeut eller psykolog sen en 3 år tillbaka. Där jag bor nu är vården ganska usel, var i “kö” i 1,5 år innan jag bestämde mig för att “nej skit i det”, och även om jag fått en vårdkontakt hade jag behövt åka kommunalt i över en timme. Inget för mig!

 

[Olive Hojoco]

Ja, det med vården, inte mycket att ta upp. Bra med hjälp, om man kan få, men framförallt i den omfattning som behövs. Att har några enstaka samtal med en psykolog t.ex. löser sällan problemen. En terapeut/psykolog kan ju inte heller lösa problemen, bara ställer rätt fråga, resten måste man fixa själv.

Har själv börjat skriva om mina utmaningar här och känner att det hjälper lite iaf.

Att vara en bra lyssnare är viktig, men ibland måste andra lyssna också.

[Blue Qogoti]

Har levt med depression, tvångstankar och social fobi under större delen av mitt liv, jag tror inte jag någonsin kan bli “frisk”, för min del handlar det mer om att lätta tyngden för stunden. Så på så sätt värdesatte jag terapisamtal, då jag fann det lättare att prata med en terapeut än med mina nära.

Jag har suttit och läst lite trådar här, inte svarat på någons än men det kommer tids nog.

Och visst är det så, men hur ber man någon lyssna? Jag tycker det är svårt, kopplar det nog till det där med att jag skäms över mitt mående etc. Det är ganska dumt.

[Olive Hojoco]

Hej igen!

Samtal med en anonym person är bra, absolut, tänkte mer att det är viktigt med regelbundna samtal, och det kan ju vara svårt med dagens vård. Då får man några enstaka samtal, sen får man klara sig.

Att nån gång kunna bli frisk är kanske en dröm, men tror vägen framåt är snarare att acceptera, lära sig leva ett bra liv oavsett.

Har själv svårt att berätta för andra, vill ju inte belasta nån, men som du säger, det är dumt, egentligen. För framförallt nära och kära, familj och vänner, de lyssnar säkert gärnanom de kan hjälpa. Borde kanske inte fundera på mycket hur jag ska gå tillväga, och om det blir negativa reaktioner t.ex., utan bara berätta rakt av. Beror säkert på vad det handlar om, men ett första steg är ett steg i rätt riktning. Att inte göra något, det är fel.

Att känna skam är nog normalt, men det ska inte behövas. Kanske din omgivning redan är medveten om ditt mående, för det ska ju märkas att du inte mår bra, tänker jag. Ingen som frågat något än?

Oavsett, hoppas att ditt skrivande här lättnar tyngden, om än för stunden bara, men en lättnad blir det ju.

På återhörande.